Ja, nu ar vi alltsa i Taupo. Jag har kompletterat mina flygande upplevelser med ett fallskarmshopp… Min hjarna verkar over huvud inte ta in vad jag ar i fard med att gora langre, for jag har inte varit det minsta nervos infor detta hopp. Jag ska ju bara aka upp pa 15 000 fots hojd, slanga mig ut fran ett flygplan och falla fritt i 60 sekunder! Inget markvardigt alls… Hur som helst, nar jag val satt dar i planet (i knat pa killen som gjorde tandemhoppet med mig) och sag de andra slanga sig ut i luften x antal meter ovanfor molnen och bara forsvinna, da borjade det pirra lite i magen. Vi var 4 st hoppare med respektive tandempartner samt en fotokille med pa planet, det var trangt som attan. Man satt gransle over smala “bankar” och planet var verkligen inte bredare an att tva personer kunde sitta i bredd pa varsin bank.

De tre andra hade valt att hoppa fran 12 000 fot, sa nar alla tre (och fotokillen) hoppat ut, och forsvunnit nedat nagontans, fortsatte jag uppat… Fjarilarna i magen borjade bli ytterligare lite aktivare och det ar nog inte vart att jag sager att det enbart var kylan som fick mig att skaka nar dorren uppnades pa “min” hojd. Men nar vi val satt och dinglade med fotterna utanfor planet, kande jag mig konstigt nog lugnare. Till skillnad fran bungyn behovde jag inte gora ett skvatt sjal har, fastspand som jag var i min partner hade jag inget annat alternativ an att bara folja med. Fram till den oppna dorren och sedan ratt var det var sa hade vi lamnat planet.

Forsta kanslan var verkligen fritt fall: hisnande och andlos. Vi foll och foll och foll… Efter ett tag borjade jag dock kunna njuta av farden nedat. Kinderna fladdrade i vinddraget, luften var iskall och emellan at svar att andas, men det var verkligen en fantastisk upplevelse. Om det inte varit for just vinddraget den enorma kraft som tryckte armar och fotter uppat, tror jag inte jag skulle fattat vilken hastighet vi faktiskt fardades nedat i, for efter ett tag forsvann faktiskt “fritt fall”-kanslan (naja, den blev betydligt svagare i alla fall). Jag kunde rora mig dar i luften, vi snurrade runt och jag kunde beundra Taupo fran ovan.

Nar fallskarmen lostes ut kandes det verkligen som om vi akte uppat, men jag antar att vi egentligen bara saktade ned farten valdigt snabbt. Darefter seglade i mer el mindre den bit som var kvar till landning, svavade runt och gjorde lovar runt flygplatsen. Var till och med mojligt att fora en konversation nu nar vinden inte ven i oronen Efter nagra minuter landade vi mjukt och fint pa flygplatsens grasplan och jag mottes upp av de andra tjejerna i min grupp. Klick, klick, foton som togs och sedan var hux flux det avetyret over. Jag kan inte saga att fallskarmshopp var som jag vantat mig, men a andra sidan vet jag inte sjalv vad jag egentligen vantat mig. Det var markligt, underbart, hisnande och otroligt, pa samma gang.

Detta inlägg skrevs 9:15 den 9th april 2008 av Karoline i kategorin Nya Zealand.

Du kan följa kommentarer på inlägget genom detta RSS 2.0-flöde.
Du kan lämna en kommentar här, eller trackback från din egen blog.